En berättelse om batteridensitetsindikatorn. Det handlar om det där "gröna ögat" som är monterat i en av burkarna. Låt oss ta reda på vad det verkligen visar och om vi ska tro på det.
Den största myten om denna indikator är att den övervakar batteriladdningen. Det finns dock en viss sanning i detta, eftersom laddningen är direkt relaterad till elektrolytens densitet. Men om vi bara fokuserar på det när det gäller behovet av att underhålla batteriet, då kommer vi att förlora batteriet. Oftast, när denna indikator ändrar färg, är det för sent att slå på laddaren. Och vice versa, batteriet kräver inte alltid en laddning när det gröna ögat försvinner. Låt oss börja ta reda på det.
- grön färg – allt är bra, batteriet fungerar;
- svart färg – låg elektrolytdensitet, kräver omladdning;
- vit färg – låg nivå, tillsätt vatten.
Färgerna kan variera mellan olika tillverkare - istället för svart kan det finnas rött, och istället för vitt kan det vara svart. Mer information finns i batteriinstruktionerna.Och den mest tillförlitliga informationen från denna sensor erhålls i det tredje fallet, när det är nödvändigt att lägga till vatten. Allt annat bör ifrågasättas. Varför?
Grönt öga på batteriet. Vad är fel med honom
Vad är laddningsindikatorn? Detta är den enklaste inbyggda hydrometern som reagerar på förändringar i elektrolytdensiteten. Tack vare dess speciella design kan tre olika färger ses i dess fönster, motsvarande de tre tillstånden för batteriet. Och jag måste säga att allt detta fungerar felfritt, det finns inget att bryta. Vad gillar vi inte?
Indikatorn är designad för en viss elektrolytdensitet och ändrar färg när den sjunker under 60 % av den nominella. Men batteriet kräver laddning när det tappar 70-80 % av sin laddning. Även med en sådan urladdning finns det en möjlighet för elektrolytfrysning. Nej, självklart kommer den inte att frysa till is, men den blir inaktiv när den utsätts för låga temperaturer. Och batteriet drar inte längre startmotorn.
Densiteten beror också på den omgivande temperaturen. Och i kylan blir lösningen i burkarna tjockare, dess koncentration ökar. Indikatorn lyser med ett "grönt öga", vilket signalerar att allt är normalt. Men i själva verket visar sig batteriet vara urladdat.
Och i värmen observeras den motsatta effekten - elektrolyten flyter, dess densitet sjunker. Indikatorn signalerar behovet av att ladda. Även om det i verkligheten inte finns något sådant behov. I det här fallet, vid laddning, kokar lösningen, plattorna förstörs och batteriet misslyckas. Dessa är temperaturparadoxerna.
För första gången började sådana indikatorer installeras på hybridbatterier med lågt underhåll. Det är också nästan alltid installerat i kalcium.En klassisk hydrometer med en glödlampa kan inte sättas in i dem på grund av bristen på påfyllningspluggar. Tillverkaren anser att sådana batterier inte kräver underhåll under hela deras livslängd.
Varför installerades den inte i de gamla "6ST55" och "6ST60", en till synes bekväm sak? Därför fanns det i gamla batterier en stor förbrukning av vatten för kokning. Man trodde att föraren varannan vecka skulle skruva loss pluggarna, tillsätta vatten och mäta densiteten med en klassisk hydrometer.
Varsågod. Har du märkt att laddningsindikatorn vanligtvis är placerad i en av de mittersta burkarna. Men det vore mer korrekt att sätta det som en sista utväg. Varför? Eftersom elektrolyten kokar bort mest i dem, fungerar de i ett förbättrat läge i förhållande till de andra. Eftersom terminalerna ligger på de yttersta bankerna. Och det skulle vara klokare att övervaka tillståndet för elektrolyten i dessa problembanker.
Låt oss sammanfatta. Använd den här inbyggda lågbatteriindikatorn klokt. Du kan inte blint tro på hans vittnesbörd. Det är bättre att regelbundet kontrollera laddningsnivån och spänningen med hjälp av instrument: en pålitlig hydrometer med en glödlampa, en lastgaffel och multimeter.
Detta kommer att vara mycket mer korrekt.
