Behovet av en förbättrad version av containrar för bränsle var extremt akut under dessa år på grund av att tidigare containrar ofta orsakade bränder. Bränsle förvarades sedan i 200-literstankar och buteljerades i 20-liters plåtburkar med skruvkork. Onödigt att säga att brandsäkerheten var mycket låg, för att inte tala om besväret med deras användning och transport.
Samtidigt utlyste ledningen för Hitlers armé en tävling för att skapa ett fundamentalt nytt koncept för bränslebehållare. Och den bästa visade sig vara den klassiska rektangulära versionen som vi känner till, utvecklad av en grupp ingenjörer under ledning av Grundfogel.Designen visade sig vara så framgångsrik att tyskarna redan 1939, i början av kriget, hade tusentals sådana bekväma behållare i sina lager. Efter kriget började de produceras för den civila sektorn, och snart i internationell skala.
Fördelar:
- Den rektangulära formen gjorde det möjligt att inte bara bekvämt bära en sådan behållare i händerna, utan också att flytta den genom transport utan hot om vältning och spontan förbränning;
- Frånvaron av utskjutande element utanför parallellepipedformen gjorde det möjligt att färdigställa sådana behållare så rationellt som möjligt och i stora mängder;
- Bekvämt lock, öppningen går så snabbt som möjligt jämfört med ett gängat;
- Närvaron av en tätande gummipackning på locket, som inte faller ut även om den blir oanvändbar.
När det gäller kapselns handtag så designades de specifikt för olika bäralternativ av en eller flera personer. Till exempel, med en hand kan du ta tag i handtagen på två behållare samtidigt. Och därmed kan en person bära bort fyra tomma behållare samtidigt. När den är full, om den är för tung, kan två personer ta den, en på varje sida.
Detta är själva fallet med en enkel och genialisk designlösning för åldrarna!
