Lådorna med erfarna spinnare döljer många hemligheter. Den främsta är kanske fångbara beten. Samma som proffsen föredrar på reservoarer som de särskilt "tror på". Wobblers, spinnare, gummi - alla har sina egna favoriter. De väljs ut experimentellt, genom år av framgångsrika och inte så framgångsrika fiskeresor, ibland av en slump.
I min låda finns också "favoriter" av gädda och abborre - biten, oansenlig i utseende, men konsekvent med fisk. Inte alla fans av spinnspön är redo att ställa ut sina "arbetshästar" för allmänheten, av olika anledningar, men jag ser inga problem med det. Jag blir glad om dina fångster blir större efter att ha läst artikeln.
Farfars gamla sked
Hon hängde under skjulets tak utan uppsikt i tio år. Från det ögonblick som den tidigare ägaren av huset jag flyttade in i dog. Enligt grannar älskade farfar att fiska. Jag råkade råka på den när jag rensade gården från diverse skräp. Rostig, tunn, primitiv till formen, med trubbig t-shirt, det verkade mig då helt hopplöst. Jag slängde den nästan i papperskorgen, men något stoppade mig i sista stund.Fiskesinne? Eller naturlig nyfikenhet? Kanske. Så skeden "satte sig" i det bortre facket i min fiskelåda.
Och så en dag, under nästa "revision" av beten, bestämde jag mig för att tänka på den fula järnbiten. Först tog jag bort rostskiktet från den med fint sandpapper, rengjorde sedan ytan med tandpulver och en borste till en matt glans och utrustade den med nya lindningsringar och en vass trippelkrok. Jag satte en röd cambric på tee. Spinnern har ändrats. Nu återstod bara att testa den på en damm.
Föreställ dig min förvåning när, på min första fisketur, beten ”äts upp” av sju gäddor! Dess lätta vikt (10 g) och dess svepande verkan, ovanligt för en spinnare - svajande från sida till sida precis under ytan - är idealiska för fiske i grunda områden med snår. Det fångade praktiskt taget inte gräset, även om jag gjorde ledningarna långsamt (jämnt).
Och det här var ingen oavsiktlig träff på mål: jag tar gädda på en spinnare hela tiden, på nästan varje utflykt jag gör med ett spinnspö. Tack vare morfar, må han vila i frid!
Silikonbeten
På floden Chelbas, där jag oftast fiskar, fångas gäddan främst på grunt djup (1–2 m), nära vass eller alger. Tyvärr har floden under de senaste tio åren blivit grund och igenvuxen. Du kan inte installera "järn" överallt och inte alltid. Jag brukar fiska med den tidigt på våren och sen höst, när gräset är i botten, eller på ställen där djupet tillåter (kanalhål). I förhållanden med övervuxet grunt vatten kommer silikonbeten till undsättning.
För passiv gädda använder jag stor storlek olastad silikon. Jag utrustar vibrotailen med en dubbelkrok med ett långt skaft. Gummits vikt räcker för att gjuta 25–30 meter. När du fiskar från båt behöver du inte mer.Hämtningen är markant långsam och ojämn: ett ryck med spetsen på spinnspöet - en paus - upprullning. Ibland arbetar jag med en rulle och animerar betet med skarpa rotationer av handtaget av olika längd.
Den största fördelen med obelastat silikon är naturligt spel. Efter splashdown sjunker vibrotailen långsamt och påminner ett rovdjur om en sjuk fisk. Ett varv på spolen - och det kommer till liv, en impuls från spetsen - fladdrar, försöker simma. Vilken sorts "tandig" man skulle vägra ett lätt byte?
På djup större än 2 meter monterar jag mindre silikonbeten på lätta (3-4 grams) jigghuvuden. Detta gör det möjligt att öka ledningshastigheten och "stansa" hål snabbare. Aktiv gädda äter lätt sådant "gummi", och inte bara gädda, utan även gös och abborre. Jag använder både enhetlig och klassisk stegledning (om botten är utan gräs).
Malas wobblers – färg är allt
Universella ytbeten med ett djup på upp till 10 cm. De flyger bra: När det gäller gjutningsintervall är de inte sämre än "oscillatorerna" med medelvikt. De spelar attraktivt: de kan "kulta" 120 grader nästan på plats. Idealisk i grunt vatten i flodmynningar och små floder. De arbetar från vår till sen höst för gädda och abborre. På sommaren svarar rovdjuret bättre på sura färger (gulgröna toner); på hösten föredrar den naturliga nyanser.
Malas är vanligtvis animerade på tre sätt:
1. Jämnt - rotera spolen med medelhastighet.
2. "Snake" - walker sicksack ledningar gå med hunden (i abborre pannor).
3. Ryckning i spetsen på spinnstången. Pekar du spetsen uppåt beter sig wobblern som en popper. Fiske på ytan är särskilt spektakulärt - rovdjursutgångar, ljus, ett hav av spray.
Uppriktigt sagt blev jag inte vän med "Malas" direkt.I min blygsamma samling beten fanns det ungefär fem av dessa wobblers i olika färger (budget knockoffs från Kosadaka) som låg som dödvikt, ibland var det gäddbett på dem, men de var av slumpmässig karaktär. Situationen förändrades efter en oförglömlig fisketur på Gorkys mynning, dit min vän Ivan tog mig ut i början av juli.
Mellan oss, på 4 timmar, fångade vi 28 gäddor (0,5–2,5 kg) och femtio kvalificerande abborrar (200–400 g). Nästan varje resa medförde fisk. Gäddan ”kom ut” till wobblern från olika håll, abborren följde med den till båten i flockar. Flera gånger var det två "randiga" på tees samtidigt. Det var fiske! Efter henne trodde jag på "malas".
Och viktigast av allt: bara gulgröna beten med svarta prickar på sidorna fungerade (se bild); rovdjur reagerade inte på andra färgkombinationer.
Så, kära spinningfans, jag presenterade för er mina sommarfavoritdrag för säsongen 2018. Om du fiskar i grunt vatten, gå till flodmynningarna i Krasnodarterritoriet, prova dem. Jag tror att de inte kommer att svika dig. Lycka till och lycka till på dammarna!
