Nu på Internet kan du hitta ett stort antal kretsar av olika förstärkare på mikrokretsar, främst TDA-serien. De har ganska bra egenskaper, bra effektivitet och är inte så dyra, varför de är så populära. Men mot deras bakgrund förblir transistorförstärkare, som, även om de är svåra att installera, inte mindre intressanta, oförtjänt bortglömda.
Förstärkarkrets
I den här artikeln kommer vi att titta på processen för att montera en mycket ovanlig förstärkare, som fungerar i klass "A" och innehåller endast 4 transistorer. Detta system utvecklades redan 1969 av den engelske ingenjören John Linsley Hood; trots sin höga ålder är det fortfarande relevant till denna dag.
Till skillnad från förstärkare på mikrokretsar kräver transistorförstärkare noggrann inställning och val av transistorer. Detta schema är inget undantag, även om det ser extremt enkelt ut. Transistor VT1 – ingång, PNP-struktur. Du kan experimentera med olika lågeffekts PNP-transistorer, inklusive germanium, till exempel MP42.Transistorer som 2N3906, BC212, BC546, KT361 har visat sig väl i denna krets som VT1. Transistor VT2 - NPN-strukturer, medium eller låg effekt, KT801, KT630, KT602, 2N697, BD139, 2SC5707, 2SD2165 är lämpliga här. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt utgångstransistorerna VT3 och VT4, eller snarare deras förstärkning. KT805, 2SC5200, 2N3055, 2SC5198 är väl lämpade här. Du måste välja två identiska transistorer med förstärkningen så nära som möjligt, och den bör vara mer än 120. Om förstärkningen på utgångstransistorerna är mindre än 120, måste du sätta en transistor med en hög förstärkning (300 eller mer) ) i förarsteget (VT2).
Val av förstärkarvärden
Vissa värderingar i diagrammet väljs baserat på kretsens matningsspänning och belastningsresistans; några möjliga alternativ visas i tabellen:
Det rekommenderas inte att öka matningsspänningen över 40 volt, utgångstransistorerna kan misslyckas. En egenskap hos klass A-förstärkare är en stor viloström, och därför stark uppvärmning av transistorerna. Med en matningsspänning på till exempel 20 volt och en viloström på 1,5 ampere förbrukar förstärkaren 30 watt, oavsett om en signal tillförs dess ingång eller inte. Samtidigt kommer 15 watt värme att försvinna på var och en av utgångstransistorerna, och detta är kraften hos en liten lödkolv! Därför måste transistorerna VT3 och VT4 installeras på en stor radiator med termisk pasta.
Denna förstärkare är benägen att självexcitera, så en Zobel-krets är installerad vid dess utgång: ett 10 Ohm motstånd och en 100 nF kondensator kopplade i serie mellan jord och den gemensamma punkten för utgångstransistorerna (denna krets visas som en prickad linje i diagrammet).
När du först sätter på förstärkaren måste du slå på en amperemeter för att övervaka viloströmmen. Tills utgångstransistorerna värms upp till driftstemperatur kan de flyta lite, detta är helt normalt. Dessutom, när du slår på den för första gången måste du mäta spänningen mellan den gemensamma punkten för utgångstransistorerna (kollektor VT4 och emitter VT3) och jord, det ska vara halva matningsspänningen där. Om spänningen skiljer sig uppåt eller nedåt måste du vrida trimmotståndet R2.
Förstärkarkort:
Tavlan är gjord med LUT-metoden.
Förstärkare jag byggde
Några ord om kondensatorer, ingång och utgång. Kapacitansen för ingångskondensatorn i diagrammet anges som 0,1 µF, men en sådan kapacitans räcker inte. En filmkondensator med en kapacitet på 0,68 - 1 µF bör användas som ingång, annars är en oönskad cutoff av låga frekvenser möjlig. Utgångskondensatorn C5 ska ställas in på en spänning som inte är lägre än matningsspänningen, du ska inte heller vara girig på kapacitansen.
Fördelen med denna förstärkares krets är att den inte utgör någon fara för det akustiska systemets högtalare, eftersom högtalaren är ansluten via en kopplingskondensator (C5), betyder det att om en konstant spänning uppträder vid utgången, t.ex. till exempel, när förstärkaren misslyckas, kommer högtalaren att förbli intakt, trots allt kommer kondensatorn inte att tillåta DC-spänning att passera igenom.
