Hej kära damer och herrar!
På den här sidan kommer jag kort att berätta hur du konverterar en strömförsörjning till en persondator till en laddare för bilbatterier (och andra) med dina egna händer.
En laddare för bilbatterier måste ha följande egenskaper: den maximala spänningen som tillförs batteriet är inte mer än 14,4V, den maximala laddningsströmmen bestäms av själva enhetens kapacitet. Detta är laddningsmetoden som implementeras ombord på bilen (från generatorn) i det normala driftläget för bilens elsystem.
Men i motsats till materialen från den här artikeln valde jag konceptet med maximal enkelhet av modifieringar utan användning av hemgjorda kretskort, transistorer och andra "klockor och visselpipor".
En vän gav mig strömförsörjningen för ombyggnaden, han hittade den själv någonstans på sitt arbete.Från inskriptionen på etiketten var det möjligt att se att den totala effekten för denna strömförsörjning är 230W, men 12V-kanalen kan förbruka en ström på högst 8A. Efter att ha öppnat denna strömförsörjning upptäckte jag att den inte innehåller ett chip med siffrorna "494" (som beskrivs i artikeln ovan), och dess grund är UC3843-kretsen. Denna mikrokrets ingår dock inte enligt en standardkrets och används endast som en pulsgenerator och en krafttransistordrivenhet med en överströmsskyddsfunktion, och funktionerna hos spänningsregulatorn på strömförsörjningens utgångskanaler är tilldelade TL431 mikrokrets installerad på ett extra kort:
Ett trimmotstånd är installerat på samma extra kort, vilket gör att du kan justera utspänningen i ett smalt område.
Så för att omvandla denna strömförsörjning till en laddare måste du först ta bort alla onödiga saker. De överflödiga är:
1. 220/110V switch med dess ledningar. Dessa kablar behöver bara lossas från kortet. Samtidigt kommer vår enhet alltid att fungera på 220V spänning, vilket eliminerar risken att bränna den om den här omkopplaren av misstag växlas till 110V-läget;
2. Alla utgående ledningar, med undantag för en bunt svarta ledningar (4 ledningar i ett bunt) är 0V eller "vanliga", och en bunt med gula ledningar (2 ledningar i en bunt) är "+".
Nu måste vi se till att vår enhet alltid fungerar om den är ansluten till nätverket (som standard fungerar den bara om de nödvändiga ledningarna i utgångstrådsbunten är kortslutna), och även eliminera överspänningsskyddet, som stängs av enheten om utspänningen blir HÖGRE än en viss specificerad en-gräns.Detta måste göras eftersom vi behöver få 14,4V på utgången (istället för 12), vilket av enhetens inbyggda skydd uppfattas som överspänning och den stängs av.
Som det visade sig passerar både "på-av"-signalen och överspänningsskyddsåtgärdssignalen genom samma optokopplare, av vilka det bara finns tre - de ansluter utgångs- (lågspänning) och ingång (högspänning) delar av strömförsörjningen. Så, för att enheten alltid ska fungera och vara okänslig för utgående överspänningar, är det nödvändigt att stänga kontakterna på den önskade optokopplaren med en lödbygel (dvs tillståndet för denna optokopplare kommer att vara "alltid på"):
Nu kommer strömförsörjningen alltid att fungera när den är ansluten till nätverket och oavsett vilken spänning vi sätter på dess utgång.
Därefter bör du ställa in utspänningen vid blockets utgång, där det tidigare var 12V, till 14,4V (vid tomgång). Eftersom det bara genom att rotera trimmermotståndet som är installerat på strömförsörjningens extra kort inte är möjligt att ställa in utgången till 14,4V (det låter dig bara göra något någonstans runt 13V), är det nödvändigt att byta ut motståndet anslutet i serie med trimmern med ett något mindre nominellt motstånd, nämligen 2,7 kOhm:
Nu har utgångsspänningens inställningsområde flyttats uppåt och det har blivit möjligt att ställa in utgången på 14,4V.
Sedan måste du ta bort transistorn som ligger bredvid TL431-chippet. Syftet med denna transistor är okänt, men den är påslagen på ett sådant sätt att den kan störa funktionen av mikrokretsen TL431, det vill säga förhindra att utspänningen stabiliseras på en given nivå. Denna transistor var placerad på denna plats:
Därefter, för att utspänningen ska vara mer stabil vid tomgång, är det nödvändigt att lägga till en liten belastning på enhetens utgång längs +12V-kanalen (som vi kommer att ha +14,4V) och på +5V-kanalen ( som vi inte använder). Ett 200 Ohm 2W motstånd används som belastning på +12V-kanalen (+14,4), och ett 68 Ohm 0,5W-motstånd används på +5V-kanalen (syns inte på bilden, eftersom det är placerat bakom ett extra kort) :
Först efter installation av dessa motstånd bör utspänningen vid tomgång (ingen belastning) justeras till 14,4V.
Nu är det nödvändigt att begränsa utströmmen till en nivå som är acceptabel för en given strömförsörjning (dvs cirka 8A). Detta uppnås genom att öka värdet på motståndet i krafttransformatorns primärkrets, som används som överbelastningssensor. För att begränsa utströmmen till 8...10A måste detta motstånd ersättas med ett 0,47 Ohm 1 W motstånd:
Efter ett sådant byte kommer utgångsströmmen inte att överstiga 8...10A även om vi kortsluter utgångsledningarna.
Slutligen måste du lägga till en del av kretsen som skyddar enheten från att ansluta batteriet med omvänd polaritet (detta är den enda "hemgjorda" delen av kretsen). För att göra detta behöver du ett vanligt 12V bilrelä (med fyra kontakter) och två 1A dioder (jag använde 1N4007 dioder). Dessutom, för att indikera att batteriet är anslutet och laddas, behöver du Ljusdiod i ett hölje för installation på en panel (grön) och ett 1kOhm 0,5W motstånd. Schemat bör vara så här:
Det fungerar enligt följande: när ett batteri är anslutet till utgången med rätt polaritet, aktiveras reläet på grund av energin som finns kvar i batteriet, och efter dess drift börjar batteriet laddas från strömförsörjningen genom den slutna kontakten av detta relä, vilket indikeras med en tänd Ljusdiod. En diod kopplad parallellt med reläspolen behövs för att förhindra överspänningar på denna spole när den är avstängd, till följd av självinduktions-EMK.
Reläet limmas till strömförsörjningens kylfläns med hjälp av silikontätningsmedel (silikon - eftersom det förblir elastiskt efter "torkning" och motstår termiska belastningar väl, d.v.s. kompressionsexpansion under uppvärmning och kylning), och efter att tätningsmedlet "torkar" på reläkontakter de återstående komponenterna är installerade:
Ledningarna till batteriet är flexibla, med ett tvärsnitt på 2,5 mm2, har en längd på cirka 1 meter och slutar i "krokodiler" för anslutning till batteriet. För att säkra dessa ledningar i enhetens kropp används två nylonband, gängade genom hålen i kylaren (hålen i kylaren måste förborras).
Det är allt, faktiskt:
Slutligen togs alla etiketter bort från strömförsörjningsfodralet och en hemmagjord klistermärke klistrades med enhetens nya egenskaper:
Nackdelarna med den resulterande laddaren inkluderar frånvaron av någon indikation på batteriets laddningstillstånd, vilket gör det oklart om batteriet är laddat eller inte? I praktiken har det dock konstaterats att inom ett dygn (24 timmar) kan ett vanligt bilbatteri med en kapacitet på 55Ah laddas fullt.
Fördelarna inkluderar det faktum att med denna laddare kan batteriet "stå på laddning" så länge som önskas och inget dåligt kommer att hända - batteriet kommer att laddas, men kommer inte att "laddas" och kommer inte att försämras.
